Städningen hade jag stått ut med att strunta i men när garderoberna börjar eka så tomma de är då får man allt umgås lite med tvättmaskinen.

Det märks att man varit hemma ett tag nu, alla rutiner man brukar följa är som bortblåsta. Inga tider stämmer utan allt blir precis som det faller sig. Skönt på sitt sätt men ändå vet man att det snart är dags att ta itu med det så allt sitter igen innan skolstarten. Skulle egentligen börjat jobba igen på måndag men tror jag tar ledigt fram till skolan börjar. De har ju lovat fint väder nästa vecka och jobbet lär väl ingen göra ändå, så det kan gott vänta tycker jag.

Igår hade vi en riktigt trevlig dag tillsammans med Frida och hennes barn. Anthony har inte pratat om annat än när vi ska träffa dem nästa gång, och det känns kul.

Vad säger ni om Skånes Djurpark nån dag, Frida?

Det var meningen att vi skulle få lite stickat igår, men det var ju så länge sen vi träffades så det blev mest snack och bara ytterst lite stickning. Jag fick klart en disktrasa som jag bara hade ett par varv kvar på så det är inte mycket att skryta med.

Det är första gången jag stickar en disktrasa i ett så kallat ”thick and thin” garn, och jag tyckte det blev alldeles över förväntan så nu vet jag vad jag ska ha alla de gamla nystanen till som legat i min stash sen stenåldern eller nåt i den stilen. Supermjuk blev den också och ett garn som tål att tvättas på 60 grader. Helt perfekt.

Fastnade för detta mönstret och tror faktiskt att jag ska sticka en halsduk i det. Funderar på att göra den i lin, har ju ett par snygga härvor liggande som jag inte riktigt hittat något bra projekt till än.

Vad tror ni, kan en sån göra sig i lin?

Vi var över 60 pers och det tycker jag är ganska så bra sammanslutning även om det bor minsta lika många till i byn.

Eftersom jag var så himla trött så bestämde jag mig för att inte göra mer än nödvändigt idag, även om jag väl kanske hade för avsikt att göra åtminstone något litet vettigt. Tvättat har jag ju faktiskt gjort när jag tänker efter och det är ju ganska så vettigt iallafall.

Trodde jag var sugen på att sticka, det är jag ju i princip alltid men idag var det absolut ingenting som var kul att ta i. Har gjort en djupdykning bland alla mina UFON och de var långt många fler än jag trodde. (Fy på mig). Måste snart ta en sån där dag när jag bestämmer mig för om jag ska repa upp eller göra klart. Ska försöka repa upp så mycket som möjligt av det. Hade jag velat ha det klart borde det ju ha varit klart vid detta laget, eller?

Sen hittade jag detta lilla projektet som jag påbörjade i mars (tror jag) så det har fått UFO status det också nu eftersom jag inte rört det på länge. Jag stoppade det åt sidan enbart för att garnet tog slut, men jag har ju köpt mer så det finns liksom inga ursäkter.

Trodde det skulle gå kvickt som ögat att få ihop de sista rutorna men jag kan bara inte koncentrera mig på något. Jag har hållit på med denna rutan hela dan och ni ser ju själv hur långt jag hunnit. Det är ganska så enerverande. Ska försöka lite ikväll när här är tyst och lugnt och se om det går bättre då, annars får jag kanske ta lite semester från stickning och virkning.

Nä, fy vad hemskt det vill vi slippa.

Här kan ni se vad det är jag håller på att virka.

Vår utfärd började lite tråkigt med att vi satt fast i en lång bilkö pga en olycka

men kidsen tyckte det var lite spännande med alla brandbilar, poliser och ambulanser och som tur var fanns det ”bara” en olycksbil kvar när vi fick passera så de slapp se något obehagligt.

 Men efter det så blev det en riktigt bra dag som vi tillbringade på Skattkammarön i Lund. Ett riktigt lekparadis för alla busungar.

Att skjuta boll var väldigt poppis och här höll de till länge.

Mycket att testa på så det var full rulle som gällde.

Det var rena avkopplingen för oss föräldrar för vi såg knappt kidsen på flera timmar.

Anthony tyckte de skulle få glass och det var ju klart det hör ju en födelsedag till.

Jag fattar inte att de orkade härja så som de gjorde i flera timmar.

Måste kolla vart syrran ska.

Bungyjump måste man ju testa på

Jennifer in action

Angelina börjar bli trött

Men ville också pröva på att hoppa

Jennifer också såklart

Nu börjar de bli svettiga och kläderna ryker

 William var sjövild i bungyjumpen och de fick flera gånger säga till honom att lugna ner sig så han inte blev skadad. Jag var livrädd att han skulle flyga ur selen.

Efter en heldag härinne fortsatte vi till, ja ni förstår nog Mac Donalds hör ju också en födelsedag till, åtminstone tyckte Anthony det och så blev det.

Nu är det kväll och vi är helt slut (åtminstone vi föräldrar) och det är skönt att vara på hemväg.

Men väl hemma väntade en ny överraskning. Storasyrran och storebrorsan hade bakat en tårta som de kom och överraskade med lagom tills vi kom hem. Inte illa va?

Anthony var helnöjd med sin dag och tyckte det var en av de roligaste födelsedagar han haft.

Kidsen måste också ha varit totalt slut igår för de belönade oss med en riktig sovmorgon idag. Kan fortfarande inte fatta det, vi sov till halv tio.

Kan inte minnas när det hände sist, eller är så att det aldrig har hänt kanske?

Har försökt göra något åt min oorganiserade stickhörna. Är en mästare på att bara lägga allt i en enda hög, sånt som ska stickas klart och sånt som ska repas upp, sen blir jag trött på det för jag har ingen aning om vad det var jag skulle, eller var mönstret är eller var i mönstret jag egentligen var. Till sist så hamnar det i en ännu större hög och där brukar det få bli liggande.

Länge, länge, länge.

Nu har jag samlat alla stickningar som jag faktiskt håller på med för stunden tillsammans med tillhörande mönster och stickor. Nu återstår att se om det kan få mig mer motiverad att avsluta när korgen är full så är den ju full och då måste jag ju göra klart innan jag påbörjar något nytt (vet inte om jag ens själv tror på det där).

Önskar att jag hade kunnat ha den att stå framme, tycker det  ser så mysigt ut, men jag litar varken på att kidsen eller katterna skulle låta den vara ifred.

Jag har stickat första rapporten med ”högerkurvor” och håller på med den vänstra, och är redan dödstrött på den. Men vad gör man? Jag vill ju supergärna ha en för jag tycker den är skitsnygg, men kommer jag att ha tålamod att sticka den klar? Borde kanske ha stickat den som halsduk istället, fast det är ju en sjal jag vill ha.

Det började osa UFO redan vid garnvalet, hade problem att välja garn, har bytat flera gånger och är fortfarande inte riktigt nöjd, men tror att det kommer att bli bra i slutänden. Valde ett Kauni garn som går i rosa, lila och vinrött.

Jag stickade på denna i två kvällar sen la jag den till sidan och påbörjade ett nytt projekt, så vad tror ni? Kommer det att bli någon Summit eller inte.

Jag vet ju att ni är många därute som stickat den, var den tråkig att slutföra eller blir det bättre när man kommer in i det? Det är ju inget svårt mönster mest en massa bök med alla dessa vändningarna.

Jaja, tiden får väl utvisa om det blir ett UFO eller om det lyckas uppnå FO status.

Jag är helt övertygad om att det är så.

I flera veckor har jag gått här och varit kaxig och försökt förklara för familjen att jag kan klara mig utan min dator i en vecka. Nemas problemas. Det är ju trots allt bara en dator, men ju närmre vi kommer det ögonblicket att det börjar bli dags att packa, desto mer ångest har jag över att lämna den hemma. De sista dagarna har jag försökt komma på ursäkter för att ta den med, men de var nog ganska korkade allihop.

Idag får jag svälja min stolthet och erkänna att jag är beroende av den lilla dumburken.

Den kommer att få följa med på semestern, även om den också kommer att få lite vila under veckan, men lite får den allt ställa upp då och då.

I sista minuten slängde jag mig i bilen för att jaga fatt på ett mobilt bredband, och nu när jag har hittat ett kan jag åka på semester med gott samvete.

Men det kommer antagligen att stå mig dyrt, jag min idiot var så stressad att jag glömde bort en fartkamera på hemvägen. En kamera som jag passerar nästan dagligen, och jag körde fort, så pass fort att jag antar att kortet ryker. Satt och tittade på andra hållet så jag kan ha haft sån tur att den var avstängd, såg aldrig att den fotade, men gjorde den det kommer jag att få äta upp detta resten av livet.

Hade det inte varit för att jag lever halva mitt liv med dumburken så hade detta aldrig hänt.

Är det dags att söka hjälp?

I helgen var kidsen så där fruktansvärt gnälliga och rastlösa som barn blir när de befinner sig nånstans mellan friska och sjuka. För trötta för att ta sig för något vettigt och för pigga för att vara sängliggande. Då gäller det att ha nåt kul i beredskap till dem, annars är man nervvrak innan kvällen kommer.

Denna helgen bestämde jag mig för att låta kidsen få prova på att färga garn och det var en riktig hit.

Jag köpte ju lite vit Fabel på förra stickcaféet och det kom väl till pass nu.

Trodde det skulle gå snabbt och smärtfritt att härva upp åtta 50 gr nystan, men det tog sin lilla tid. Sex timmar närmare bestämt. Jag har en gammal härvel som jag kallar den, har ingen aning om vad en sån heter men man gör garnhärvor på den. (Har tyvärr ingen bild). Jag höll i nystanen och kidsen skulle själv veva garnet, och det gick inte snabbt ska ni veta. Hela dan hade gått när vi var klara och vi fick skjuta upp färgningen en dag.

Men så himla duktiga de var när vi väl kom så långt att det var äntligen var dags med själva färgningen. Två härvor var skulle de få färga och de fick själv bestämma precis hur de skulle se ut och vilka färger de ville ha. Vi hade byttor med färg i hela köket. Tror det var 10 skålar totalt.

De fick färga en i taget och under tiden satt de andra snällt och tålmodigt och väntade på sin tur. Inte ofta det inträffar ska ni veta, det brukar mest vara kiv och bråk om turordningar och så.

Visst ser det härligt ut där de hänger på tork, en riktig färgklick.

Nystanen har äntligen torkat och nu kommer det svåra. Vad vill de ha stickat av det. Vår deal var att de fick färga två nystan var och sen själv bestämma vad de ville ha stickat i det. Kul att se så olika smak de har vad gäller färgval annars skulle det ju lätt kunna vara så att de ville ha av precis alla färgerna.

Här är Anthonys garn. Han funderar fortfarande på vad han vill att det ska bli.

Jennifer var väldigt bestämd angående färgerna. De skulle vara jätteljusa. Ljuslila, ljusblått och ljusgrönt kombinerat med rött. Jag tycker vi lyckades riktigt bra. Hon vill att jag ska sticka en Baktus till henne av det. Vet inte om det är för att hon sett att jag håller på med en till mig själv och att det var det första hon kom att tänka på.

Angelina däremot hade bestämt sig för mössa och fingervantar redan innan hon hade börjat färga. tror att fingervantar i detta kan bli riktigt kul, kan knappt bärga mig tills jag har tid att sätta stickorna i det.

William han gillade verkligen detta. Han färgade först hela härvorna men nöjde sig inte med det, utan det skulle färgas ovanpå med en annan färg och hällas ihop från de olika skålarna. Det blev ett färgglatt garn med hur många nyanser och färger som helst. Stolt över det är han iallafall, tror han har berättat för alla han träffat de sista dagarna.

Garnet var ursnyggt redan på härvan, men det var inte förrän det blev uppnystat som alla färgerna kom fram. Helt underbara färger och så mjukt härligt garn. Har ju hört att det ska vara mjukt men trodde inte det skulle vara så stor skillnad gentemot andra ullgarner jag brukar sticka med.

Visste direkt när jag såg detta mönstret att det skulle bli perfekt till mitt garn.

Givetvis kunde jag inte låta bli att påbörja den direkt även om jag bestämt mig för att göra strumporna klara först. Det straffade sig ganska så snart när jag upptäckte att jag saknade två maskor. Det var bara till att repa upp ett par varv och sen på det igen. Kanske tur att jag fick repa upp såhär i början, när jag fortfarande hade motivationen på topp att sticka den, annars hade jag nog lagt den till sidan ”ett tag”, för det är så jag gör.

 Hoppas på att jag får stickat lite under dan idag. Har två läkarbesök inbokade under dan med kidsen, så det blir nog en del sittande i väntrum.

Vilket min tyvärr gör.

Måste snart inse att jag aldrig kommer att hinna sticka allt jag vill om jag inte blir flera hundra år gammal och de oddsen är väl inte så stora antar jag.

Var inne och kollade på Ravelry hur min kö ser ut där bara för skojs skull och upptäckte att jag har över 3000 projekt i kön, ändå finns det massvis med mönster jag skulle vilja lägga där men inte gjort än.Visst finns det många mönster som inte känns lika kul längre som kan plockas bort, men minst lika många nya tillkommer ju efterhand.

Lite skyller jag faktiskt min stickkö på arbetet, det är en yrkesskada det där att allt måste finnas på listor så att jag har kontroll över det, jag är nog en listmänniska vad gäller det mesta. Jag känner ingen annan som skriver så mycket listor över allting som jag, men jag funkar helt enkelt inte annars.

Idag har jag haft en superkörig dag och hade hunnit med tre läkarbesök redan innan lunch, tvättat ett par maskiner tvätt, handlat och hunnit vara och fika på fritids, hämtat alla kidsen och hemma igen vid tre.

Blev så glad när jag kom hem och kände doften av nylagat kaffe, och inte blev det sämre när jag såg att jag fått en ny sticktidning idag.

Var ju lite besviken på Filati som jag köpte nyligen, men denna gången var det bättre. Denna tunikan föll jag pladask för, den måste jag försöka göra. Riktigt snygg tycker jag.

Vet inte varför jag blev så förtjust i den, det är inte alls min stil men jag känner att jag bara måste ha den.

Denna gillar jag också, den ser ganska snabbstickad ut och jag tror jag har ett perfekt garn liggande.

Sånt här är jag riktigt svag för, tyvärr tröttnar jag oftast innan det är helt klart, men skitsnyggt är det.

De matchande kuddarna är ju också helt underbara. Om jag nån gång känner att jag har tålamod nog så ska jag banne mig göra både pläden och kuddarna.

Men ikväll blir det lite jobbande istället tyvärr. Har en sån där superrolig deklaration framför mig på 18 sidor och ett antal bilagor till det. Efter den är jag nog för trött för att sticka tyvärr men jag är så nällad på att få klart mina strumpor att det är det enda jag känner för just nu. 

Varje gång orken och lusten försvinner ifrån mig så undrar jag om det är för gott, eller kommer jag att vara lika besatt av garner, och av att sticka livet ut?

Jag har ju inte stickat hela livet, även om jag nog gjort det så länge jag kan minnas. Kommer ihåg att jag stickade min första tröja när jag var 11 år. En beige tröja med raglanärmar, sen följde flera tröjor i rask följd. Redan när jag var 12-13 stickade jag mina första flättröjor och kommer även ihåg att jag stickade en islandströja i ganska så många färger vid den tidpunkten.

Sen har ju stickintresset vandrat från teknik till teknik och det gör det väl än idag, men ibland tycker jag att det känns som om jag istället för att utvidgar mina kunskaper gärna går tillbaka till nästan ”lekskole” nivå med min stickning. Varför blir det så? Borde det inte vara en inbyggd grej det här att vilja utveckla sig.

I mitt fall tror jag det beror en del på tidsbrist, ständig trötthet och det här att aldrig kunna sätta mig ner och sticka i lugn och ro utan att få dåligt samvete. Blir så arg på mig själv för att jag inte tar mig den tiden ibland.

Usch, det blev en massa svammel, vet inte hur jag kom in på det. Det jag skulle visa var egentligen att jag faktiskt fått nåt klart, och det på bara ett par dagar

Här har vi en Wheatfield Dishcloth. Detta mönstret fastnade jag för, gillar när disktrasorna är ganska så stadiga och rejäla. Lite pill att hålla koll på varven men väldigt lättstickad, bara aviga och räta. Mönstret finns här ifall någon är sugen att hoppa på den.

Har även hunnit påbörja ett nytt projekt. Detta ska bli ännu en Baby Surprise Jacket. Har tidigare stickat en som blev såhär. Älskar detta mönstret, och skulle kunna sticka hur många som helst, men det är ju inte alltid man har nån att sticka till.